Fredskockarna

Inledning När den första svenska FN-bataljonen i november 1956 skickades till Mellanöstern och Gaza var det inte första gången som svenskar frivilligt deltog i militära insatser utomlands. I alla tider har svenskar dragits till krig även om Sverige inte har varit i krig sedan 1814. Svenskar har dykt upp i amerikanska, franska och kroatiska förband för att nämna några. Redan i boerkriget i Sydafrika (1899–1902) fanns svenskar med. Senar deltog också svenskar i finska frihetskriget (1917), spanska inbördeskriget (1936–38), Hangös befrielse från ryssarna - det finsk-ryska kriget och på fler ställen i andra världskriget (1939–45) och Korea (1950–53). Dock kan bara enstaka av dessa insatser ses som en insats för freden då svenskar deltog i stridande förband. I den här boken kommer inga krigshungriga vargar att få någon plats. Här lyfter vi fram våra svenska kockar som under de senaste 50 åren varit en otroligt viktig del i fredsbevarande missioner, oavsett om det har varit under FN-, NATO- eller under annan flagg. Anledningen till att jag står bakom denna bok tillsammans med ett antal mycket kvalificerade medarbetare är mycket enkel. Då jag har egen erfarenhet av utlandstjänst och på nära håll sett det hårda jobb som kockarna gör vill jag på detta enkla sätt tacka dem. Ett tack för att de som yrkesmän står ut med gnäll, dåliga råvaror, sliten utrustning, brist på vatten och kyla och ändå har gjort ett bra arbete fastän de ibland har tvingats arbeta i den otroliga värme som en gas eller bensinspis i kombination med yttre omständigheter kan ge. Utan er finns det inga FN-soldater eller generaler – ni är de verkliga hjältarna. Per Lennartsson Eskilstuna 28 augusti 2007 Här följer Fredskockarnas egna berättelser…
...................................................................................................................................................

Kongo 2003	Liberia 2004	Gaza 1956

Gaza 1956?–?1967 Suezkrisen, det första oljekriget
Stilbildarna vid Suez Det var första gången. Första gången för en hel del som idag är vardagsmat. Det var den första svenska FN?-?bataljonen och den unge bagaren Sten Jaselius från Borås var med. Det var första gången han flög, första gången han såg TV och första gången han åt pizza. Det var också första gången som någon åt den numera smått legendariska Ökenmackan. Det var nämligen Sten och hans matlag som fräste ihop originalet en sen kväll i Gaza för fem decennier sedan. Det var Suezbataljonen.
Intrycket när 22-årige Sten klev av planet var starkt. Dels var det värmen, dels var det lukten. Det luktade varken gott eller illa. Det luktade annorlunda – mycket annorlunda. — Jag tappade nästan andan! Det räckte att bara andas för att förstå att man var någon helt annanstans än i Borås... I Abu Suweir, inte långt från Port Said, mellan Akabaviken och Gaza fanns en gammal brittisk förläggning. Det var där den allra första svenska FN-styrkan om 399 själar slog sig ner och snart slog helt andra lukter emot dem. Förbandets hälsovårdsinspektör besprutade alla rum med något som sannolikt inte hade fått följa med på resan idag. Innan desinficerandet var avklarat fick de inte kliva in. Sedan skulle de stanna där, alldeles vid flygplatsen, någon vecka i avvaktan på vidare transport. Där fanns några träd och några baracker. I övrigt var det tämligen öde. Förpatrullen hade lagat mat åt nykomlingarna, det vill säga de hade öppnat konservburkar med köttullar och potatis. ”Nu får ni sätta igång och jobba, nu har vi gjort vårt”. — Det var det första vi hörde när vi kom, minns Sten, så det var bara att hugga i direkt. Efter några dagar var det dags att åka norrut en bit, till Port Said. Där fanns egyptierna, engelsmännen och fransmännen. På den andra sidan Suezkanalen, i Port Faud, fanns israelerna. Från Abu Suweir till Port Said var det tåg som gällde. Färden gick först genom en egyptisk postering, vidare genom en indisk och sedan var det halt. Strax därpå brann de första skotten av. Bara några veckor tidigare hade allt varit som vanligt på bageriet hemma i Borås. Ända tills det där telegrafbudet dök upp med meddelandet att Sten var antagen till den första svenska FN-styrkan. Äventyret började redan på vägen ner. Sten och de andra bänkade sig i den gigantiska Globemastern – för det här var innan transportplanet Hercules kom till Sverige – och så bar det av. Sten fick sin premiärflygning en småkall, blåsig novemberdag från Bromma 1956. — Klart att det var något alldeles extra. Vi satt vid sidorna, i etager, med en massa gods emellan oss, berättar Sten. Efter lunch i Frankfurt am Main gick färden till flygbasen Capo di Chino, i Neapel, där svenskarna slog sig ner en dryg vecka. Det var en hyggligt angenäm tid som visserligen innehöll en del militärtjänst, men också turistande. Sten hann se Vesuvius, Pompeji och en hel del av Neapel. Särskilt minnesvärd var kvällen då en av kollegerna som varit i stan förr tog täten. Han lotsade grabbarna genom många trånga gränder – till en pizzeria. — Det var något helt nytt och verkligen jättegott! utbrister Sten med ett leende som skvallrar om att han för ett ögonblick är 22 år igen och tillbaka i Italien. Som om inte den första munsbiten av en välbakad pizza vore nog så hade de italienska officerarna både vin till lunchen – och en TV-apparat på mässen. De flesta svenskar hade då bara läst om fenomenet television i tidningarna. Vid det här laget kunde det ha räckt med nyheter på en och samma vecka för unge Sten, men när han ändå var i farten sa han ”fish” då alla andra sa ”meat” till lunchen och så dök nästa nyhet upp; bläckfisk. Två veckor senare satt han så på tåget mellan Abu Suweir och Port Said, inte långt från Suezkanalen, och lyssnade till skottlossningen. — Brakar det redan loss!?! funderade Sten överraskad. Nej, den här gången var det bara en dromedar som tagit en promenad på rälsen och vägrade flytta på sig. Några skrämskott löste problemet. Allt eftersom Sten berättar kommer minnena tillbaka. Han förklarar hur han liksom tog in allt han såg, allt han hörde och luktade. Öknen, kanalen och människorna. Det här var en helt annan resa än de han tidigare gjort med fotbollslaget Elfsborg därhemma. Fast åren har gått syns det tydligt att det är just Sten på de svartvita foton han visar. Det vita håret till trots finns det pojkaktiga draget kvar och tittar man ordentligt ser man att grabben med disken på bokens omslag är Sten. Matresan gick även den i etapper denna första mission. Först var det svenska konserver, sedan var det engelska. När svenskarna övertog ännu en brittisk förläggning, i Port Said, fick de en massa konserver på köpet som skulle ätas upp. Konserverad corned beef, voilà? — Tja, första gången gick det väl an, konstaterar Sten och tänker efter hur de hanterade den ständigt närvarande basvaran den där första tiden. De skar upp corned beefen, stekte den och kryddade den i lite olika varianter så gott det gick. Någon gång gjorde de soppa på den. Grönsakerna från Egypten underlättade förstås, men efter några dagar tröt ändå fantasin. Då ändrade de namn på anrättningarna i stället... Fast köttkonserverna var inte det värsta: — Det värsta var nog att vara utan riktig mjölk! Vi fick hålla tillgodo med kondenserad mjölk på burk, med en bismak av plåt. Vatten var en annan bristvara. Köket var visserligen prioriterat, men att slösa gick inte. Även här fick man vänja sig vid en bismak, fast av klor. Buteljerat vatten var inte uppfunnet ännu. Törst fick helt sonika släckas med läsk eller öl, kanadensisk eller egyptisk. Julen närmade sig, engelsmännen hade dragit sig tillbaka i sina fartyg i hamnen medan svenskarna hade tagit över bevakningen. Kockarna började fundera på julmenyn och packade upp matpaket från en generös Moder Svea: sill, skinka, sylta och julkorv. Till och med risgryn fanns där, i sällskap av något som i högre utsträckning faktiskt smakade mjölk än den med plåtbismaken. Vid den här tiden bodde andra kompaniet där Sten ingick i en klosterskola nära Port Said. De fyra kockarna var alla i farten under båda skiften. Julmiddagen serverades till allas belåtenhet och som belöning vankades både nubbe vid kompanichefens bord och några timmars ledighet. — Att bli bjuden på julnubbe vid majorens bord, förklarar Sten, det var stort på den tiden. Efter maten sonderade kockarna terrängen utanför köket. Den här promenaden gick bättre än den förra. Då hade de, ovetande om betydelsen av ”Out of bounds”, förirrat sig allt längre in i just de kvarter där en brittiskt officer hade kidnappats och dödats några veckor tidigare. Sten och kollegerna stötte dessbättre på en engelsk patrull som såg till att de tog snabbaste vägen därifrån. Nu var det julafton, de fyra hade lärt sig vad ”out of bounds” betyder och valde en annan väg för sin promenad ackompanjerade av bybornas rop ”long live Nasser! ” — Så lät det ofta i början, men allteftersom tiden gick fick vi i stället höra long live Gustav Adolf! Nästa anhalt var Carnac, en bit längre ner mot Suezkanalen. Där fanns ytterligare ett gammalt engelskt militärläger som fick bli tillfälligt hem åt svenskarna. Först på plats var kockarna med uppgift att göra i ordning kokbaracken inför kompaniernas ankomst. Här hade kanadensarna fått igång livsmedelsförsörjningen: adjö till corned beef och övriga konserver och goddag kalkon, kyckling, potatis och grönsaker. Så småningom fick de även hela bitar nöt och gris. Ingen brist på råvaror alltså när det hela väl kom igång och faktiskt inte heller på vatten. — Vi fick hel fågel, så vi tog vara på inkromet och gjorde riktig buljong och riktiga såser. Det blev lite skillnad! Även om livet i missionen ibland utmålas som en skyddad verkstad så är det långtifrån på det viset. Visst finns det skydd, somliga snillrika, men inte mot allt. Dels finns naturligtvis en orsak till att styrkan är utsänd, dels inträffar olyckor borta såväl som hemma. Suezbataljonen var förvisso först, men inget undantag i det avseendet. På nyårsafton drabbades livsmedelstroppen av en dödsolycka. En av grabbarna blev påbackad av en truck när han hämtade mat hos kanadensarna i El Arich. Hans liv gick inte att rädda. — Arbetskamraterna var ju tvungna att köra ut maten ändå, men det var ingen tvekan om att de hade varit med om något fruktansvärt. Det förstod vi så fort vi såg dem... Nyårsfirandet ställdes förstås in och dagarna fördrevs i det där märkliga vakuum som brukar infinna sig när ett kollektiv sörjer en medlem. En kamrat välkänd för de få i den egna gruppen, okänd för flertalet utanför, men saknad av alla. Likadant var det med stabskompaniets vådaskott. En av vakterna anfölls under natten av aggressiva vildhundar och sköt några skrämskott för att freda sig. I samma ögonblick reste sig en kamrat i sitt tält och träffades. Inte heller hans liv kunde räddas. I Carnac-lägret var det amerikanska bensindrivna kokspisar som gällde. De fungerade bra när de fungerade. Det gällde att pumpa, pumpa väl och hålla trycket på rätt nivå. De fungerade lite grand som fotogenkök, fast med bensin, och de var jättelika. Haken var att om man inte skötte ventilerna notoriskt, eller om något hängde sig, då blev det baktändning och spisarna blev farliga. — En av killarna på första kompaniet brännskadades, men han klarade sig även om han måste skickas hem till Sverige för vård, minns Sten. Själv brände han sig också, om än inte på ett fullt så heroiskt vis i sina egna ögon. Det var när kockarna skulle ställa iordning Carnac-lägrets kök som de fick idén att bränna upp avfallet som bara lockade en massa välnärda råttor till sig. Sten hällde ut lite bensin på soporna, men han och kollegan med tändstickan kan rimligen inte ha varit helt synkroniserade. — Det flammade plötsligt upp med en överraskande kraft och jag brände mig rejält, men vi lyckades i alla fall släcka tämligen snabbt, berättar Sten. Grabbarna kände sig skamsna och skyllde olyckan på spisen. Det gav lite sjukledighet och några minnesvärda simturer över den stängda Suezkanalen som låg alldeles stilla intill lägret. — Det tog bara några minuter att simma från Afrika till Asien, flinar Sten som måhända är den ende boråsare som simmat över Suezkanalen. Allt eftersom israelerna drog sig tillbaka klev kanadensarna och deras ingenjörstrupper fram för att reparera vägar och vattenledningar. Sedan kom svenskarna vars färd efter Carnac gick vidare till El Arich. Under andra halvan av januari 1957 låg den svenska bataljonen där, nära gränsen till Gaza. Det var just där, i El Arich, som den så kallade ökenmackan föddes; ett recept som snart sagt alla svenska FN-kockar kan, men få känner ursprunget till. Sten tillhör de utvalda och avslöjar att det var de kalla nätterna, ibland så pass att vattnet frös, som var upprinnelsen till denna FN-kockarnas nattmacka. — Vi tog med kokspisens eldaggregat i tältet för att hålla värmen. Sedan hämtade vi stekpanna, smör och vitt bröd, gjorde hål i brödet och hällde i ägg. Med bacon, ketchup och en kall Moose Head så mådde vi riktigt gott. Sten beskriver hur de när nätterna blev ljumma igen intog ökenmackan ute med aktern i sanden och siktet mot stjärnhimlen. Man formade sig helt enkelt en vilstol i sanden, efter att först ha stampat omkring för att skrämma bort sandormar och skorpioner. Samma teknik användes vid nästa anhalt järnvägskorsningen Krum El Sheik, strax utanför Rafah. Även här bodde svenskarna i tält. Om kvällarna grävde de ner både kok- och förläggningstält en dryg meter, något som gav ett visst skydd mot vildhundar och mot beskjutning som ju förekom då och då. Svenskarna stannade en hel månad, länge nog för att hinna lära sig rida. Svensk trupp på dromedar må te sig udda idag, men för 50 år sedan hände det att svenskarna transporterade sig så på bevakningsuppdrag. Alternativet var att traska, i sand. I april 1957 nådde svenska Suezbataljonen målet, Gaza. Precis vid den så konfliktdrabbade landremsans utkant fanns ett stort gammalt hus på en kulle med god utsikt över gränsen. Stället kallades borgen och där slog Stens andra kompani läger, inte långt från den plats där David satte stopp för Goliat. Första kompaniet slog sig ner en bit därifrån liksom stabskompaniet, lite mer ståndsmässigt, intill en gammal guvenörsvilla med havsutsikt. Här gick det att få riktig fason på köket, så pass att kompanichefen under stundom slog på stort och köpte in lokala delikatesser såsom vaktlar. Här kunde kalopsen spetsas med grädde och lagerblad och urvalet av solmogen frukt var i det närmaste obegränsat. Här blev den första svenska FN-bataljonen, Suezbataljonen, kvar. Kvar blev även Sten. Han ”rekade” nämligen som det kallas när man deltar i två missioner på raken, kanske på grund av det kulinariska lyftet på slutdestinationen. — Njaä... Det var snarare finanserna. Jag hade ju fått ihop en del pengar och om jag finge ihop lite till, så skulle jag kunna köpa en egen bil! Sten gjorde sin andra och sista bataljon för livsmedelstrossen i Gaza. Han uppskattade de behagligare arbetstiderna utanför köket och rörligheten där han for omkring i trossens högerstyrda Bedford. Mot slutet åkte både han och likaledes rekande kockkollegan Bror på gulsot, så sortin var inte så festlig som man kan tänka sig efter en dubbelmission. Å andra sidan; efter hemkomsten hösten 1958 knallade bagaren och fredssoldaten Sten Jaselius, då 23 år, in hos bilhandlaren i Borås och köpte sig en ljusblå Saab 93 – kontant.
Fakta - Gaza/Suez När den arabisk?-?israeliska konflikten bröt ut 1956 väcktes en massiv internationell reaktion och FN enades om att framtvinga ett tillbakadragande av de anfallande styrkorna. Under ledning av Dag Hammarskjöld organiseras en militär styrka, United Nations Emergency Force (UNEF), som övervakade tillbakadragandet av båda sidors trupper i en zon mellan Israel och Egypten från Akabaviken till Gazaområdet. Sverige beslöt att delta med en reducerad bataljon. Stegvis efter att svenskarna blivit stationerade i Gaza övergick verksamheten till vanlig bevakningstjänst. När sexdagarskriget bröt ut den 5 juni 1967 låg den svenska bataljonen i basen Tre Kronor. Tre dagar senare evakuerades styrkan till Cypern för vidare transport hem.
Missionsnamn: UNEF I : United Nations Emergency Force I. Varaktighet: November 1956??–?juni 1967 Personalstyrka: Närmare 50 000 man från 10 länder deltog under nästan elva år. Svensk styrka: Totalt 12? 160 varav 503 fanns på sjukhuskompaniet i Rafah 1963??–?65. Här återfanns också de 13 första kvinnorna i FN-tjänst från Sverige. 1948 deltog Sverige med sina första observatörer i UNTSO (United Nations Truce Supervision Organization), Mellanöstern. UNTSO är idag den FN-mission som pågått längst. Dödsfall: 13 svenskar dog under sin tjänstgöring i Gaza. Utöver naturliga dödsorsaker är här även inräknat de som dog i trafikolyckor, min?- olyckor, av vådaskott och en som stupade i strid.
Kokutrustning: Amerikansk bensinspis som hade en tendens att baktända, något alla Gaza?-?kockar fick känna av. Kännetecken för en kock under denna period var brännsår och hårlösa underarmar. Tryckkokare från Sverige fanns på stabskompaniet, men var fortfarande under utveckling. Efter en mängd flyttar hamnade svenskarna i Gaza och boende och kök blev betydligt bättre. Maten: Till en början mycket konserver och PeM (Felix första potatismos i pulverform) men efterhand mer färska grönsaker, frukt och kött. Maten till högtiderna som sill, lax, lutfisk med mera kom alltid från Sverige. Under första missionen gjorde konditor Gösta Blomstrand wienerbröd titt som tätt. Detta var mycket uppskattat.
Ökenmacka (4 portioner) 1 röd paprika 100 g tärnat rökt sidfläsk eller bacon 1?/?2 hackad rödlök 4 skivor formfranska 25 g riven ost 4 ägg gräslök till garnering
Tillagning: Bryn paprika, fläsk och lök ihop. Gör ett hål med exempelvis ett upp- och nedvänt nubbeglas i brödet. Stek brödet på ena sidan och vänd det sedan. Lägg den brynta fyllningen och den rivna osten i hålet och knäck ett ägg över fyllningen. Servera med ketchup och en kall öl.

Afghanistan 2002– Efter årtionde av vanstyre och inbördes-krig finns nu en framtidstro
Tuff tyska med blodad tand
Om man inte gillar matte, men är en jäkel på svenska, så kan man antingen bli jurist eller journalist. Det vill säga antingen tjäna massor av pengar – eller gå på hockey gratis. Så resonerade IzahBelle Bullerjahn och valde pengarna när hon hade vurpat med motorcykeln och helst skulle sluta kocka. IzahBelle Bullerjahn är lika rak och direkt som en bit autobahn, fast roligare. Och envis, för utlandstjänsten började med ett vad. Ett vad hon vunnit fyra gånger. Hittills.
En före detta pojkvän hade just gjort FN-tjänst i Kambodja och påstod att det där med utlandstjänst, det var något som IzahBelle Bullerjahn inte skulle klara av. Uppenbarligen kände han inte sitt ex särskilt väl. Hur som helst slog de vad och IzahBelle sökte som kock, hennes civila profession, till utlands- styrkan. Först blev det Libanon och IzahBelle skickade ett vykort till pojkvännen som löd ungefär: Jodå! Efter ett par år fick han ett nytt vykort från Makedonien och sedan ännu ett; från Afghanistan. Ytterligare ett par år senare kom ett fjärde vykort från Kosovo. Den uttömmande texten löd ungefär: ”Oops, I did it again”. Tilläggas kan att kombattanten i vadslagningen nöjde sig med en (1) bataljon. IzahBelle däremot skulle inte ha något emot en femte. — Jag tror att det är antingen eller, säger hon. Antingen känner man att aldrig mer! Eller så vill man absolut ut igen. Hmmm. Något slags mellanting måste väl ändå vara möjligt funderar kanske den ambivalenta, men okej. Så hur fungerar IzahBelle Bullerjahn efter en hemkomst då? Hur känns det när hon har landat i Sverige efter ett halvår i utlandstjänsten, när hon stökar runt därhemma och packar upp? — Underbart! Tänk att få vara ifred med sig själv! Tänk att kunna gå på toa utan att behöva stänga dörren! Maten? — Att få äta vad man vill, hur man vill – och när man vill! Härligt! Kläderna då? — Tänk att få bestämma själv vilka kläder man ska ha! Skönt! Det är fantastiskt alltihop! I tre veckor. Sedan tänker man att ”Herregud, är det verkligen ingen som kan komma och tala om för mej vad jag ska göra i morgon, snälla!?!” Den där känslan kan de flesta säkert förstå, men nog är hon åtminstone en aning både och, trots allt. För det har alltid gått två, ibland tre eller fyra, år mellan hennes missioner. Hon har liksom lyckats varva livet i M90 uniform med det civila livet. Det har varit civila kockjobb i Sverige, studier, civila kockjobb utomlands och mera studier. IzahBelle Bullerjahn är till 50 procent tyska och medger utan omsvep att hon gillar preussisk ordning och reda, både i köket och garderoben. Kanske har det hjälpt henne att fullborda två yrkesutbildningar före 40. Kocken IzahBelle blev i alla fall juristen IzahBelle efter en motorcykelolycka på 90-talet. Hon fick ett diskbråck i nacken och doktorn tyckte det vore klokt att skaffa sig ett yrke som var mindre fysiskt krävande. Så då gjorde hon det efter den där funderingen kring journalistik och juridik. Fast en och annan mission bland grytor och potatissäckar, det har det där diskbråcket fått tåla i alla fall, så det så – i Afghanistan till exempel. När man frågar IzahBelle hur det var att kika lite närmare på Afghanistan kommer svaret omedelbart: — Jag är ju jätteglad att jag bor i Sverige, om jag ska uttrycka mig korrekt. Hennes mindre korrekta svar handlar om att börja om från början, börja om på nytt med det mesta; utan inflytande från män eller pojkar över tolv. Så indoktrinerade menar hon att även barnen är, så fast i sin övertygelse om att halva befolkningen är mindre värd. — Man kunde se kvinnor gå omkring och tigga, och hur det sparkades och spottades efter dem. Av tonfallen att döma var det inga trevliga saker som sades bakom deras ryggar, minns IzahBelle. Men hon är rättvis, för i nästa andetag får även européerna i ISAF, International Security Assistance Force, en släng av sleven. Föregångarna där på camp Warehouse i Kabul gjorde visst ingen strålande insats för jämställdheten de heller. Två lokala kvinnor hade anställts för att arbeta i köket, men snart såg den tyske generalen en hotbild i de båda, nämligen att de skulle kunna prata med sina familjer och sprida information om vad de såg och hörde på campen. Så de fick kicken. De båda kvinnorna bedömdes vara snackande säkerhetsrisker, men inte de män som efterträdde dem. — Den här missionen var nog tio år för tidig, på det mentala planet. Fast inte i det avseende vi i första hand var där för, förstås. Så långt var det nog rätt, konstaterar IzahBelle. Kockyrket är tungt och stressigt. Inte minst i utlandstjänsten. När IzahBelle och kollegerna kom ner till Afghanistan fanns just ingenting, utom en utbombad lagerbyggnad. Men så kom det ner en kokvagn av årsmodell -47 och så byggdes det en matsal. — Sedan drog vi ut på stan i Kabul och beställde en gasspis! Jag fick rita hur den skulle se ut; stor och fin, värsta sorten, med ugn och sex plattor, berättar IzahBelle och lyser av pur yrkesstolthet. Hon var mycket nöjd med sin spis. Ända tills den började läcka. IzahBelle mådde dåligt, riktigt illa. Hon lagade mat, mådde pyton, stekte pannkakor, fick yrsel, jobbade på och svimmade. Sjuksyrran hittade förklaringen i blodprovet, så spisen åkte ut. — Sedan fick vi klara oss med kokvagnen: ett litet stekbord, en tryck- kokare och en vattentank. Det var varmt och trångt därinne. 60–70 graders arbetstemperatur och plats för bara en kock i taget. Stekbordet var anpassat för en pluton, upp emot 40 hungriga soldater. IzahBelle hade 70 munnar att mätta. — Och så sticker de in sina nunor i kokvagnen och ber om pannkakor, de jäklarna! På tal om denna varje kocks mardröm att steka pannkakor åt massorna, så går det för all del också an att göra pannkaksrutor på ett stekbord. Och vad gäller denna stående överraskning på försvarsmaktens meny, så var det alldeles för varmt för åtminstone ärtsoppan när IzahBelle och de andra kom ner i augusti. Först i december var det svalt nog att blötlägga ärtor. Om man nu inte ville att de skulle börja jäsa på stubinen vill säga. Så IzahBelle var hyggligt skonad. Just värmen hade annars sina sidor i Afghanistan. Hur fixar man egentligen hygienen när kvicksilvret går i taket och vatten är en bristvara? — Vi alko-jellade allt. Alla redskap, alla ytor. Råvarorna då, bland alla flugor? — Frukt och grönsaker tvättade vi med jod, jättenoga, förklarar hon. Men satte det inte smak? — Nej. Det lämnade varken smak eller färg efter sig. Luncherna fick vara hyfsat lätta i hettan; soppor eller sallader med tilltugg. Till middagarna kunde kockarna ta i lite mer, i den relativa kvällssvalkan. Det var förstås helstekt oxfilé, bearnaise och potatisgratäng då och då, men inte bara. IzahBelle var noga med variationen. Hon frågade runt och hörde efter vad kollegerna var sugna på. Det var både Chicken Curry och Biff Rydberg. Den senare rätten frestar förstås på i en liten bastuvarm kokvagn. Det tar sina modiga sex–sju timmar att skala och hacka all lök och potatis, och att skiva oxfilé, till 70 personer. Fast det var det värt när Legal Adviser (kontingentens juridiske expert) efter middagen föll på knä och bad att hon aldrig, aldrig, aldrig någonsin skulle sluta laga mat... Inte undra på att kokgruppchefen IzahBelle, som egentligen hade kunnat sitta på ändan och administrera, hellre deltog i köksslitet. Trots mc-olyckan och diskbråcket. När män i uniform faller på knä för en är det förmodligen värt en liten koloxidförgiftning också. Hur var det med frukostarna då, och bruncherna? Fett och salt enligt gammal god svensk sed, eller...? — Njaä, vi körde faktiskt en del engelskt som jag hade med i bagaget från ett jobb på Jersey. Tonfisk och majonnäs som man guckar ihop till rostat bröd, till exempel, det gillade alla. Men majonnäs i den värmen? — Vi hade finska kylcontainrar som stod emot det mesta. Och en bra kylmontör från Ghana. En annan brunch som landade med behag i kollegerna var hennes Frankfurterkorvar. IzahBelle hade varit över i tyska köket och spelat ut hela registret. Hon hade charmat, hotat och vädjat och vips, efter ett par dagar lyckades hon byta till sig ett par burkar äkta Frankfurter. Korvarna fick sedan umgås med lagerblad, lök och kryddor enligt konstens alla regler – och så hade hon gjort en krämig cole slaw till. Voilà, brunchen serverad! Betyget lät inte vänta på sig, även om en kock möjligen hade föredragit en annan association. För med hög röst dundrade en av officerarna: — Bullerjahn! Det blir MVG på korven! Det var ju rena rama Sibylla! Som kock får man fixa det mesta, från syfilis till broken hearts, som en kollega till IzahBelle brukade ha för vana att säga. Och även om jobbet ofta förefaller ovanligt slitsamt, så har det sina fördelar också. Här skulle man naturligtvis kunna hänvisa till uppskattningen från tacksamma kompanikolleger och övriga matgäster, men nej. Vi syftar på andra fördelar. Sådant som må vara självklarheter därhemma, men lyx att längta efter i en stenöken. Som den dagliga duschen till exempel – eller en toa fräsch nog att vistas på längre än man normalt orkar hålla andan... — Klart man understryker hur viktig livsmedelslagen är. Att köket måste ha en egen dusch. Och en egen toa som töms och rengörs dagligen! utbrister IzahBelle. Fast så många kockar är ni ju inte så att toan blir full på en dag? — Njae, alltså, plastväggarna på en bajamaja blir rätt sega vid 50 grader plus i skuggan. Så då kan du ju föreställa dej resten av plastlådan – med innehåll. Jo, tack... Att jämföra missionen i Afghanistan med IzahBelles övriga tre går inte. Inte ens med Kosovo, trots att de flesta där ju tillhör samma religion. IzahBelle menar att det är två olika världar och väljer ett enkelt exempel: — Kvinnorna i Afghanistan är ju helt täckta av kläder, medan tjejerna i Kosovo knappt har några kläder på sig alls. Åtminstone inte de yngre. IzahBelle var i Kosovo med KS10 (2004) och förklarar att missionen präglades, som så ofta när en mission hunnit få lite högre nummer, av puts och studs. Det pekas med hela handen, det putsas kängor, det är basker på och man får inte stå i soffan på mässen och vråla ”hemåt det bär” inför hemrotationen. Libanontiden minns hon som ”badbataljonen” eller som sex månaders semester med arbetsplikt. Fast sedan kommer hon på att det faktiskt var en del skarpa lägen också emellanåt: — Jo, vi hade faktiskt lite av förhöjd beredskap och vi var i skyddsrummet ett par gånger, minns IzahBelle. Makedonien kallar hon ”familjemissionen”, för MA09, minns hon som väldigt lugn. Det som ändå fick nerverna i rörelse var när pyramidspelen föll i Albanien. Då blev det stökigt också kring gränsen och finnarna behövde understöd. — Så vi låg kvar med bara sju personer på campen. Det vill säga norska sjuksyrran och jag låg i poolen och de andra fem fick vakta oss, upplyser IzahBelle med ett brett flin. IzahBelle var ensam tjej i fem månader i Makedonien. Det är inte till-närmelsevis så roligt som det kanske låter. När den blonda, långa, leende sjuksyrran anslöt beslöt tjejerna raskt att låtsas vara lesbiska som funnit varandra. Ett någorlunda effektivt sätt att få vara ifred. Yrkesmässigt var Makedonien toppen. Där fanns det mesta i råvaruväg och saknades något var det ofta bara att ringa amerikanerna och byta, för de hade nästan allt. Och gick inte heller det så kunde man traska åstad och handla. Något som man ofta får nöja sig med att drömma om på andra missioner, bland kidnappare och prickskyttar. När det gällde leveranserna så hade man så kallade Food Meetings. Det var under dessa, inte sällan gamaktiga, möten som finnarna och svens- karna skulle fördela maten. Och då främst rariteterna, det som det trots allt var ont om, såsom yoghurt och ketchup. Kruxet var att finnarna som varit nere ett tag slipade sina argument på finska först och nykomligen IzahBelle drog det kortaste strået. Åtminstone på första mötet. För hon lyssnade och lärde och nyttjade finskan hon lärt som kock på Viking Line. Sedan gick det bättre. Och så fanns det ju andra sätt. Som när hon blev blåst på ketchupen och fick 125 kilo sötpotatis som plåster på såren. Vad gör man med 125 kilo sötpotatis till en liten skara nordbor? — Man ringer till jänkarna och byter den mot Heinz ketchup! Såklart! Som kock i utlandsmissionen får man aldrig underskatta den kulinariska effekten av en god förhandlingsteknik. IzahBelle Bullerjahn valde ju heller inte att gå på hockey gratis. Nej, hon valde maten, juridiken och pengarna.
Fakta - Afghanistan
Afghanistan har i årtusenden legat i skärningspunkten för konkurrerande stormakters intressen. Landet har genomkorsats av grekiska, persiska, turkiska och mongoliska styrkor som har velat erövra Asien. Det har satt spår i befolkningen, som består av många olika folkslag med skilda sedvänjor och olika religiösa tillhörigheter. Sverige har deltagit i ISAF sedan 2002. I början utgjordes det svenska bidraget av en underrättelseenhet, senare övergick bidraget i en enhet för civilmilitär samverkan (CIMIC, Civil Military Cooperation) som idag är avslutad. Sverige har från början också deltagit med personal till ISAF:s högkvarter i Kabul. Sverige har idag ett eget PRT (Provincial Reconstruction Team) i området kring Mazar-e-Sharif där för övrigt de flesta svenskar finns.
Missionsnamn: ISAF: International Security Assistance Force. Varaktighet: Januari 2002–pågående. Personalstyrka: Fler än 35 000 soldater från 37 nationer deltar. Svensk styrka: Fler än 1 000 svenskar har tjänstgjort i Afghanistan och Uzbekistan. I dagsläget (juli 2007) uppgår det svenska truppbidraget till cirka 310 personer, varav de flesta finns i Mazar–e–Sharif. Cirka tio procent är kvinnor. Två svenskar har hittills dött under sin tjänstgöring i Afghanistan
Kokutrustning: Här har det funnits allt från fotogenkök, kokcontainer, ”gröna faran” IzahBelles egen spis till ett idag mycket bättre utrustat och fungerande kök. Dock kvarstår en hel del innan nivån når upp till vanlig svensk standard. Matsalen har i perioder varit utomhus och i ett reparationstält. Nu finns en nybyggd matsal så att personalen slipper att äta i omgångar om 50–60 pers. Matkonsumtion: Mycket torrvaror och “rations” i början samt under vissa delar av missionen då köket har varit under ombyggnad. Övrigt: Under kortare period har transportflygförband och flygplatspersonal från Sverige funnits stationerade i Uzbekistan. På detta sätt kunde transporterna hem ske betydligt enklare än tidigare.
Curry Afghanistan " kycklingrätt som kan behöva mer ingredienser beroende på vem som är kapten eller kock"
(4 portioner) 400 g kycklingfilé 1 gul lök 200 g färska champinjoner 1 röd paprika 1 grön paprika 1 äpple smör till stekning 2 morötter 1/2 msk röd currypasta 1 hönsbuljongtärning 2 dl vatten 1/2–1 dl matlagningsgrädde 2 dl mjölk salt och malen svartpeppar
Tillagning: Strimla kycklingköttet, hacka lök, och skiva champinjonerna, grönsakerna och äpplet. Fräs detta i smör tillsammans med currypastan. Smula över buljongtärningen, häll på vattnet och låt koka upp. Tillsätt mjölk och grädde och låt koka några minuter. Smaka av med salt och svartpeppar. Servera med kokt ris. Garnera med färsk timjan.